Alltid samma känsla.

Då ledigheten börjar närma sig mot sitt slut, ja då fylls mitt hjärta av en så konstig känsla. Att inte kunna vara i skären annat än på veckosluten gör mig ledsen djupt in i själen. Att måsarna redan flyttat längre ut till havs påminner mig om att sommaren faktiskt på riktigt börjar lida mot sitt slut och så småningom knackar hösten på dörren vare sig man vill det eller inte. Ändå gillar jag hösten. Jag tycker om mörka kvällar och så tycker jag att hösten bär med sig något fridfullt varje år. Men ändå… En underlig känsla i kroppen idag. Vill inte lämna mitt sommarparadis.

Där sitter hon på den plats jag spenderat många, många timmar i min barndom.

Annonser

Att handla med den yngre.

Just nu är det en stor utmaning, att göra en så enkel sak som att handla med lillkillen. Vilken cirkus alltså. Vet inte om fler har samma problem, kanske är det bara vi som har full rulle och lite till. Att ha honom att sitta i kundvagnen går definitivt inte, troligen farligaste stället för honom efrersom han ställer sig upp och hoppar där. Trodde jag löste problemet med att ha honom inne i själva kundvagnen ( jag vet att man inte väl egentligen ska ha kidsen där men) men tji fick jag. Därifrån klättrar han bort och borde väl utrustas med hjälm och skydd för att inte slå hål i skallen. Att ha honom att gå själv i butiken sku vara själva drömmen vilket vi testat flera ggr. och resultatet är att han springer bort från oss och river i precis ALLT han ser. Han är väldigt söt och försöker på sitt sätt när han hämtar burkar och ägg till vår vagn och säger ”tack tack” men eeh… nä tack. Han är verkligen inte rädd för folk och sku lätt rymma från butiken så detta är heller ingen lösning. Nåja. En egen vagn funkar i ett par minuter, sen tröttnar han och springer iväg n å g o n s t a n s. Vilken tur  att han är högljudd så man hör var han är, han är sjukt snabb på att springa ifrån. En bilvagn funkar i några minuter, resten av butiksresan vrålar han så jag tror öronen ska lossna på alla runtomkring. Hans egna vagn testade jag nu i ett par dagar då jag handlade ensam med kidsen men det var heller ingen hit. Han som annars älskar vagnen avskyr den i butiken. 

Hur gör ni andra då ni handlar med era vildingar? Eller är det endast vi som har en liten Sputnik? 😂

Min lilla vilding. 

Sommarhälsningar.

Vi har det bra. Lever skäriliv. Anian är sig själv igen. Så skönt med en liten ”Emil” än en hösäck som känns som 20 kg tyngre i famnen av slapphet. Vädret har varit TOPPEN. Vi har haft ”tropisk sommarvärme” vilket verkligen har känts som sådan. Att gå omkring kl. 23 i endast bikini med sjuttio kg. svett rinnande överallt har jag inga minnen av att jag upplevt tidigare. Det har verkligen varit ljuvligt. ( Behöver knappast nämna att jag äls

kar ordentlig sommarvärme).

 Vi tar det hela i bilder i stället.

Nåja. Vi fortsätter leva skäriliv några dagar tid. Jag ska fortsätta drömma om tider så vi är pensionärer… 

Vi är hemma!

Jaaaa! Nu är vi samlade igen, hela familjen. Gud så skönt att ha Anian (och Robbe) hemma igen. På fredagen fick han mera att äta och allt hölls i honom så igår vaknade jag till att Robbe skickade en ack så härlig bild åt mig.

Bilden fick mig att fälla glädjetårar. Att se sitt barn skratta igen är värt så mycket i en mors hjärta. 

Det gick så som sköterskorna sa: bara allt hålls i honom så kvicknar han fort till och så blev det. Igår morse övade han att sitta med stöd, sedan att sitta själv och idag går han. Man märker att musklerna fått vila lite för länge och han påminner stundvis lite om Bambi då han går. Då benen inte vill hålla så kryper han men ont verkar han inte alls ha! Skönt.

Jag är så tacksam över den vård vi fått. Över de underbara sköterskorna som skött honom. Kirurgerna och läkarna som opererat och som kommit så fort hans mage verkat mera svullen. Just nu är jag gladare än någonsin över vårt lands sjukvård. Redan att tänka på vad som skulle har kunnat hända om detta hade kommit då vi var på Kos får mig att rysa… 

Tack Barnkliniken ♡ 

Hur går allt?

Igår var det lite bakslag. Anian fick börja dricka mera och äta lite youghurt. Tyvärr kom det lite upp igen, hans mage var dundersvullen och de hamnade aspirera ut maginnehållet och koppla på näs- magsonden igen. Kirurgen kom dit för att titta till honom, vi var på ny röntgen vilket var helt horror. Anian stackarn sku stå vilket han då inte orkar så jag höll i honom hängande under armarna bakom röntgenapparaten. Han grät, och jag grät…. massor. Röntgen visade på en del luft i tarmarna men annars ok. Nya labbprover togs vilka också var bra! Skönt.

Robbe kom dit igår kväll och jag for hem. Moa var så lycklig att ha mig hemma och igår kväll blev det mycket gos. 

Att vara hemma känns jätte konstigt. Här är skrämmande tyst. Ingen Anian som far omkring som ett yrväder.

Idag mår han bättre. Svullnaden är mycket mindre, näs- magsonden är stängd och han har fått äta lite. Nu hoppas vi att allt hålls i honom så att han får tillfriskna. Det har varit hemskt att måsta hålla honom som en bebis. Han är så kaputt. Enligt sköterskorna går tillfrisknande fort bara allt hålls i honom.

Jag känner mig helt slutkörd och mosig som människa. Både fysiskt och psykiskt. Tacka vet jag en av grannarna som åkte iväg och handla åt oss idag. Inte ens det orkar jag med. 

Hälsningar från Barnkliniken.

Hej på er alla! Vad många som kikade in då jag skrev inlägget på söndagen. 

Här har vi det ganska bra. Anian är fortfarande ganska trött från och till men igår var han vaken hela eftermiddagen och kvällen och vi hade honom i famnen. Infektionsvärdet går fint neråt hela tiden, skönt! Igår blev han ängslig så fort det kom flere människor in i rummet. De hamnade sticka om hans dropp, han börjar vara helt sönderstucken och blå överallt.

Här har sprungit sköterskor stup i kvarten, kirurger, barnläkare. Vården här är verkligen i toppklass och jag är så glad över att vi i detta nu bor i Finland. 

En trött kille som ser på Mumin.

Idag blev han fri från sin kateter och nu hoppas vi att hans tarmar sku börja ”dra” så han blir kvitt sin näs-magslang. Han börjar irritera sig på den och försöker hela tiden riva bort den. Nu reagerar han på ljud runt omkring och har börjat kommentera. Han ville ”prata” med både mommo o famo idag i telefonen. 

Ärret.

Dagarna här känns väldigt långa. Vi tittar på Pingu och Mumin och läser böcker. Jag är så tacksam över att vi har eget rum, de flesta här delar med någon annan. Ändå är det jätte svårt att sova här, babyn som skriker nätterna igenom, maskiner som piper och folk som springer hit och dit. 

Nu hoppas jag att vår lille vilding snabbt blir bättre! Längtar till att ha hela familjen samlad igen.

När ens barn blir sjukt.

Det hela började på torsdag. Då vaknade jag till att A kväljde i sängen. Han kväljde och kväljde i flere timmar men det som kom upp såg ut som bubbelskum vilket jsg tyckte verkade konstigt. Hela dagen sov han, han bytte endast sovplats ett par ggr. Vi åkte hem från skären eftersom han var sjuk. 

På fredagen låg han bara i soffan. Sov mestadels, och varje gång han rörde sig så spydde han. På lördagen var han så slut att han varken orka hålla nacken upprätt, inte sitta  och inte ens flytta sina armar. Då bestämde vi oss att åka till polikliniken i Ekenäs för en koll. Där togs blodprover på honom och läkaren hade kontaktag Jorvs sjukhus för att få oss dit. Hon ansåg att han var i så dåligg skick, han behöver undersökas och få vård. Till Jorv for vi, vi var på barnpolikliniken och där stack de dropp och funderade på fortsatta åtgärder. Själv åkte jag hem därifrån på kvällen och Robbe stannade hos honom. På natten togs röntgen på magen var man kunde se att det fanns något sorts ”hinder” i tarmen. Han skickades med ambulans till Barkliniken var de sedan tog ultra på buken och de började planera för en operation. Igår dog mitt mammahjärta då jag kom hit till Barnkliniken. När han lyftes i min famn brast det totalt. Han kändes dom en säck, så slapp, så slut och jag fick hålla huvudet som på en bebis. 

Att se honom rullas in på operationsavdelningen var fruktansvärt, aldrig har man känt sig så hjälplös. Timmarna då vi väntade medan han var på operation var horror, vi for in till Helsingfors city, åkte runt och försökte få i oss någon mat. När kirurgen ringde Robbe då vi var på rummet fick mig att få smärre chock igen men operationen hade gått bra! Att äntligen få se vår kille sedan var alldeles underbart.

Han hade som läkarna och kirurgen misstänkte nåt fel i tarmen som utv. Redan i fosterstadiet. Han hade ”tur i oturen” som blev akut sjuk och fick hjälp fort. Annars skulle tarmen ha dött och delar av den hade behövts kapas bort.

Där vilar han nu. Just tittade vi på Pingu och han började kommentera vad han såg! Yee. Vi läste också Barbapapa just och där följde han ivrigt med och pekade. Sköterskan tyckte det var fina framsteg.

Nu hoppas jag att allt blir bra fort. 

Aldrig har jag känt mig så hjälplös.