Bioresonans.

Idag gjorde jag något som jag velat göra redan en längre tid- jag gick på bioresonans. Det var mycket intressant. Jag hade gissat att det skulle visa obalanser i mina tarmar eftersom min mage krånglat från och till så länge jag kan minnas. Och ja, jag hade en salig röra av olika bakterier och virusar i mina tarmar. Så har jag också D- vitaminbrist vilket jag redan själv hade misstänkt plus obalanser i hormonnivåerna vilket jag också hade misstänkt skulle synas eftersom jag haft fruktansvärd PMS efter Anian.

Om två veckor skall jag dit igen för att försöka balansera upp mina obalanser. Nu äter jag olika kosttillskott för att bl.a. hjälpa till att rensa ut ”skiten” ur mina tarmar. 

Jag hoppas ju förstås på resultat. Värre kan det ju inte bli i varje fall. 

Har någon av er testat bioresonans? 

Annonser

Alla Helgons dag.

Ikväll blev det en sväng till Tenala gravgård för att tända ljus på pappas grav. Där var stämningsfullt och vackert. Om han bara visste hur saknad han är, lilla Pappsen. 

Att en gravgård kan göra mig så lugn i själen. Samma effekt får jag då jag går till kyrkan. Och nej, jag är inte speciellt ”gudlig” av mig men jag har alltid känt så här.

En sak som jag inte förstår mig på är alla utspökade barn (eller ja, sku de helst se ut som spöken men de flesta har halva facet fullt med fakeblod). Näe vet ni kanske jag är för gammal för såna där traditioner. 

På tal om lite annat. Idag var Anians första gång i simhallen. Om han gillade det? Han älskade det! 

Anian 1 år.

För ungefär en och en halv vecka sedan blev familjens minsting ett år. Tänka sig vad fort tiden går. För ett år sedan var han en liten plutt. 

Idag har vi varit på koll till rådgivningen. Han fick 3 sprutor. Hade väntat mig värre vrålas så det gick ganska bra. På rådgivningen for han omkring som det yrväder han är. Han ljudade och galade och var allmänt glad och nöjd. Rådgivningstanten frågade om han alltid är lika vild, haha, jo, ingen lugn kille det här inte. Han väger nu 9, 6 kg och är 75 cm lång. 

Anian älskar att klättra, han börjar vara överallt. Jag ser framför mig hur vi någon dag hittar honom sittande på bokhyllan. Han är fruktansvärt envis och har börjat ”skälla” tillbaka då han nekas till något. 

Han säger ”dää” om allt och pekar och så säger han ”taa taa” som betyder tack tack. 

Han gillar att bläddra i böcker. Vissa stunder sitter han och tittar i sina böcker och han lyssnar till korta sagor. 

Han är väldigt framåt och främjar inte (ännu). 

Han gillar musik jätte mycket och dansar gärna. Barnsånger är mycket bra men Marcus & Martinus- Elektrisk är bäst enligt Anian. 

Vår älskade lilla solstråle.

Tanken.

För ett år sedan var vi på väg till Lojo. Vattnet hade gått på natten, exakt kl. 00.00 så vi skulle in på koll kl. 8 på morgonen. Vilken speciell känsla att tänka tillbaka på dessa stunder. Jag blir riktigt känslosam. Tänk att Anian blir ett år imorgon. Mitt stora, lilla busfrö. 

I’ m back!

Nu ska jag börja skriva lite igen. Bloggen har inte varit högst på min ”måste” lista den senaste tiden.

Här har jag börjat jobba, Anian har börjat hos dagmamman och Moa i skolan. Nya tag för oss allihop. Båda barnen stortrivs på sina håll vilket gläder mig till 100 %. 

Om två veckor fyller Anian redan 1 år (hur är det möjligt!?) och Moa fyller 7 om tre veckor (min bebis). Att åren går så fort är nästan riktigt skrämmande. Det är bäst att försöka njuta av stunden och livet här och nu.

Mycket nytt.

Hej på er! Hoppas ni haft en fin sommar. Nu är hösten här och det är så mysigt. Jag gillsr mörknet, den friska luften, alla vackra färger och då man kan elda och tända ljus. 

Moa har börjat skolan och idag var det Anians första dag hos dagmamman och min första arbetsdag efter en lång tid hemma. Hans dag hade varit jätte bra. Han är väldigt framåt och inte rädd för nya människor så allt hade gått fint. Han är ju hos världens bästa dagmamma så att föra dit honom känns inte som en svår sak. 

För mig kändes det roligt att vara tillbaka på jobbet. Den senaste tiden har jag haft en längtan tillbaka till jobbet och att landa där idag var precis lika härligt som jag minns det. 

Äntligen kan jag säga hej då till en urusel månad.

Juli innebar allt annat än fysisk hälsa för mig. En riktigt jobbig månad, en av de värsta någonsin. Jag har haft en massa underliga krämpor, den ena värre än den andra, det har t.om. gjorts CT av mitt huvud för att utesluts tumör eller blödning och allt såg bra ut.

Idag gjordes ultraundersökning av bägge bröst. Ja vet ni inte fan är det lätt att vara kvinna alla gånger. Mitt psykiska välbefinnande har även fått sig en stor törn under dessa hemska veckor. Jag har upplevt både panikattacker och ångest. Men nu idag, efter dagens (och hoppeligen sista undersökningen på myyyycket längre) så känns det som om jag kan börja leva igen. Jag kan andas. Jag har till och med ätit mig mätt alldeles nyss. Minns inte ens när det hände senast.